Fredriks nyhetsbrev augusti 2015

Om General P, Tesla och organister

Jag heter Fredrik Jerlov och arbetar med reklam och annat viktigt. Det här är mitt oregelbundet utkommande nyhetsbrev – som inte längre är ett nyhetsbrev utan mer en personlig reflektion över tingens ordning i och utanför reklambranschen. 

***

Nu vill jag ju inte att SÄPO kommer och hämtar mig. Eller att jag råkar rubba den känsliga laterala handelsbalansen mellan Sverige och andra makter. Därför hoppas jag du ursäktar om jag använder kodspråk. Min vän Anders heter alltså A. Orten allt utspelas i kan vi kalla Bergbacka. Och den östeuropeiska militären kan vi kalla General P. Följande hände:

På en av sina många resor österut hade A försett sig med en rejäl tunna tjeckiskt nyborstat brännvin. Den hade han på oklart vis förflyttat ända hem till Sverige, närmare bestämt till sin lilla sommarstuga i Bergbacka. Och dit hade han bjudit mig, för att fira säsongens många lyckade affärer.

Min vän A levde på den tiden ett intressant liv. Han reste flott och rörde sig hemvant bland galanta damer, kalashnikovs och Havannacigarrer. Hans jobb var att sälja svenska grejer man kan panga med och han gjorde det utan att darra en smula på den moraliska manschetten.

Vi stod där om kvällen och hade kommit en bit ner i tunnan när telefonen ringde i A:s ficka. Efter visst fumlande fick han tryckt på knappen och strax var rödfärgen på kinderna borta. Det var General P som ringde. Han var ”very pissed off”. Han hade just köpt pangpanggrejer för typ X miljarder av min vän A och som en liten extra klapp på axeln hade generalen fått en natt i lyxsvit på det fina Londonhotellet.

Fast nu stod generalen vid incheckningen. Och ingen svit fanns i hans namn. Ingen skumpa. Inga sweets. General P var förbannad och nu krävdes handling, annars skulle hela svenska bytesbalansen braka ihop. I Bergbacka var klockan efter midnatt. Generalen hotade med bomber och granater om han inte fick en svit Nu! Jetzt! Donnerwetter!

Det slog mig att jag kunde hjälpa till. Jag hade ju connections. På min reklambyrå hade vi en internationell hotell­kedja som kund och jag kunde ju ringa marknadschefen och förklara att det var en national emergency. Fast jag hade ju bara en pinnes täckning på mobilen…

”Klättra upp på bordet!”, ropade A.

”What?”, undrade General P.

”Nothing!”, sa A.

Jag hade ju smakat på tunnan jag också, så det tog ett tag att komma upp på det vingliga terassbordet och det enda som fanns att hålla i var en gammal TV-antenn som stack ut från väggen. Men utsikten var fin.

Jag nådde marknadschefen med min enda pinne. Låt oss kalla honom C. Han är en man av värld, så han förstod läget och satte sig snabbt i kontakt med receptionisten på det stora hotellet i London. Ja, det fanns en svit till generalen. Nu var det bara ett problem: Generalen skulle hitta dit.

Vi hade förstått att även General P smakat på sin tunna under kvällen. Han ville därför inte ta taxi – han ville promenera och vi skulle guida honom. Basta! Från där han var till dit han skulle.

Min vän A hade nu förflyttat sig uppåt en bergknalle inåt i skogen med sin telefon. Utom synhåll, men inom hörhåll om man skrek. Jag stod på hans terassbord med min lur i ena handen och en TV-antenn i den andra. Hemma i Sverige satt marknad­schefen C med receptionisten på Londonhotellet i andra luren. På gräsmattan stod min fru och hojtade att jag inte skulle ramla ner.

”Go Left” sa receptionisten till C. ”Go left” sa C till mig. ”Go Left” skrek jag ut i skogen. ”Go Left” sa A till General P. Och så höll vi på tills generalen kom fram. Därmed skulle man kunna säga att hela affären lyckades. Den som sedermera läste tidningarna, kan vara av annan åsikt.

***

Begravningar är aldrig roliga. Det finns ingen humor i sorg och smärta och jag tycker verkligen man ska tillåta sig att känna sig full av saknad och inget annat när man tar plats i kyrkan. Då kan den gemensamma stunden i stillhet faktiskt läka en smula. Ändå finns det ibland ett utrymme för ett leende.

För en tid sedan gick en gammal vän bort. Han hade ingen stor släkt – men en mycket stor bekantskapskrets – manlig sådan. Vi var säkert 200 svarta kostymer på plats. Vi satte oss. Någon började trampa orgel. 200 svarta kostymer – ingen kunde sjunga. Den ensamma orgeln kompade endast de tysta stämmorna som hördes mer än ackorden. Minns jag tänkte att det hade inte kyrkan tänkt på. Att varje begravning bör anpassas efter huvudrollsinnehavaren. I det här fallet hade det passat bättre med ”Born to be alive”. Det hade han i kistan gillat.

***

Dagen innan det grekiska parlamentet skulle rösta om Eurozonens räddnigsplanka satte jag mig på planet till Rhodos. I mitt resesällskap fanns som vanligt en bekymmerslös kvinna som inte tänkte många tankar runt nationalekonomi, likviditetskris, strejker eller upplopp.
”Ta nu en liten whisky så blir det nog bra” sa hon och tog itu med Camilla Läckberg. Jag lutade mig tillbaka och blundade.

Två veckor senare har jag min vana trogen djupintervjuat varje taxiförare som kommit i min väg. Av erfarenhet har jag lärt att summan av ett samhälle aldrig summeras bättre än av de ensamma män som varje dag ser mer och hör mer än någon annan.

På Rhoodos var de eniga. ”Vi litar inte på varandra!” Så sa de när jag frågade varför de inte betalar skatt. Ingen tror att skattepengarna hamnar på rätt konto, så därför går sedlarna från ficka till ficka istället. Jag tänkte först att där får trojkan från EU något att bita i. Och sedan tänkte jag att det där är en reklamkampanj jag skulle vilja göra: ”Vi måste lita på varandra!”: Man kan undra om de gamla grekerna inte visste det?

(Tsipras kan ringa när han vill, så länge som han är beredd att leva som han lär.)

***

Nu börjar höstsäsongen. På TRUTH samlas vi denna vecka 14 personer, inklusive anställda och hangarounds, för kickoff. Vi kommer att prata om att tiden nu är mogen för transparent kommunikation. Att vår idé om uppriktighet och ärlighet nu gör oss relevanta hos allt fler företagsledningar. Vi kommer att rita fina pilar och grafer och… som alltid tror jag på en strålande höst. Som alltid känner jag att nu är det dags! Säkert en aning naivt, men också befriande. Framtiden ligger i våra händer och nu ska vi forma den som vi vill ha den. Hoppas den känslan aldrig går över.

***

Och så har jag provkört en Tesla. Den insiktsfulle säljaren ledde mig varsamt in i deras värstingmodell och lotsade mig sedan fram till en lång raksträcka. Han tryckte på en knapp. ”Ludicrous speed” stod det på den. Vi stod stilla. Inga bilar bakom. Inga bilar framför. Han talade stilla till mig. ”När jag säger till, så lyfter du högerfoten från bromsen och trycker gasen i botten”. Jag fuktade läpparna, nickade och höll hårt i ratten. ”Kör!”

Jag lever ju på min förmåga att formulera mig. Jag borde kunna hitta en passande liknelse, men det är svårt. Det är liksom inte bilkörning det handlar om, det är mer som att hamna i the Warpzone i Startrek. Jag kan nog bara råda dig att testa själv. Fast se till att inte ha några lösa grejer i fickorna.

Tesla i övrigt? Jan Gradvall skrev bra i DI Weekend: ”Det känns som att krypa in den senaste Appleprodukten”. Och ja, det ligger en offert på mitt skrivbord.

***

Som du möjligen anar har jag en roman i byrålådan. Den heter ”Reklambyrån” och utspelar sig i Göteborg slutet 80-talet. Den lilla byrån får chansen att pitcha på Volvo i skuggan av Volvo-Renault affären. Spännande? Det tyckte min vän Thure Eneroth som driver det förnämliga företaget ”Kontentan” – sammanfattningar av aktuell managementlitteratur i mobilen eller på posten. Han vill ”ge ut” min roman kapitel för kapitel som det gick till förr och det tycker jag är jättekul. Med det sagt: Vill du läsa? Skaffa dig en prenumeration på Kontentan.

***

Jag tänkte sluta här, men så råkade jag lyssna på Aktuellt igen. IS. Putin. Klimatet. Arbetslösheten. Läskiga virus och mord på IKEA och… de e mycket elände nu. Så tänkte jag för ett tag sedan också och då skrev jag en liten facebookstatus som fick mycket uppmärksamhet. Tänkte den kanske kan göra lite nytta en gång till?

Till alla oss som helst är optimister
I morse vaknade miljarder människor som var friska och utsövda och kunde möta sin dag med gott mod. Solen gick upp som den skulle. Inga kärnvapen exploderade någonstans. Oräkneliga fåglar sjöng in den nya dagen och nästan exakt 383.562 nyfödda bebisar öppnade för första gången ögonen mot sina förväntansfulla föräldrar.

De flesta tågen gick som de skulle. Miljoner små Zlatans gjorde sitt första mål, ingen komet landade i Mexico och runt om i världen arbetade våra smartaste forskare vidare på idéer som ska göra livet bättre för alla. På varje gräsmatta växte gräset vidare. I varje kyrka och varje tempel tänktes vackra tankar om andra människor och vinden susade i skogarna som den alltid gjort. Bina surrade och läkare räddade livet på de som annars lämnat oss. Runt om i världen lade många unga män faktiskt ner sina vapen, brandmän hjälpte katter ner från träden och miljoner gamla tanter fick hjälp över gatan.

Golf­strömmen flöt vidare och 34 nya djurarter upptäcktes. Massor av banklån blev beviljade och författare i alla länder fick sina första verk publicerade. Fler homosexuella kvinnor och män gifte sig och bilarnas utsläpp minskade. Lärarna lärde ut och miljarder muslimer tog inte livet av någon enda människa. Det gjorde inte miljarder kristna heller. Oräkneliga människor nådde sina personliga mål.

Alla levande människor blev en dags erfarenheter rikare. Några tusen borttappade barn blev upphittade. I princip alla lärde sig något nytt. Inga utomjordingar invaderade oss. I varje land i varje stad blev ungdomar hejdlöst förälskade och tusentals mormödrar fick vykort från sina barnbarn. Pappor kom hem från jobbet och mammor kom hem från jobbet och i hem efter hem rådde frid över matbordet. Svarta älskade med vita, bruna älskade med svarta och ålarna simmade mot Saragassohavet som de alltid gjort. Många konstnärer målade sitt livs tavla, många musiker skrev sitt livs musik och tusentals skidåkare tog sin första sväng i pudersnö. ÖIS gjorde fem mål i en match. De flesta människor på planeten gjorde någon annan en tjänst.

Solen gick upp, i morse också. Det gör den nog imorgon igen. Då börjar en ny dag. Det kommer att hända bra saker då också.

***

Det var allt för denna gången. Vi hörs snart igen.

Fredriks nyhetsbrev juni 2015

Om järnrör, blondiner, tända ljus och tillväxt

Jag heter Fredrik Jerlov och arbetar med reklam och annat viktigt. Det här är mitt oregelbundet utkommande nyhetsbrev – som inte längre är ett nyhetsbrev utan mer en personlig reflektion över tingens ordning i och utanför reklambranschen. 

***

För några månader sedan var jag i kontakt med Missing People om en plats i deras styrelse. Under våra samtal växte min respekt för organisationen och människorna som lägger sin tid, kraft och livsgärning där. Av olika skäl var jag tvungen att tacka nej, men en sådan här dag vill jag påminna alla om att det bästa sättet att visa sympati för deras verksamhet inte är att gilla på Facebook. Det bästa sättet är att sätta in pengar på deras bankgiro 831-8644.

Sedan i våras sitter jag emellertid i en annan styrelse. Liseberg. Och till er som kanske känner lite oro för det kan jag säga att jag håller en låg och ödmjuk profil. (Parken har ju faktiskt utvecklats varje år i snart 100 år alldeles utan min medverkan…) Betyder dock inte att jag tänker sitta tyst. Onej.

Göteborg är på väg in en ny era. Staden ska växa. Alla måste bjuda till och Liseberg är en viktig kugge i denna process. Som glädjespridare, som turistmotor – men också som en central del i varumärket Göteborg. Framtiden rymmer många tillfällen med intressanta diskussioner om tillväxt och värderingar. Jag ser fram mot att vara en del av dem.

Som du kanske vet samarbetar jag med föredragshållaren, rådgivare och sunt-förnuft-visionären Christer Olsson. Vi tar nu nya steg in det digitala samhället och en del av vårt arbete kan du ta del av under namnet ”Mer Christer Olsson!” Följ länken och testa en månad – det kostar inte många kronor. Beröm och kritik tas emot med tacksamhet.

Min bäste vän Calle Unger har fyllt 50 och ska strax fira med stort kalas. Har slipat på talet sedan länge men tänker undvika anekdoterna. Trots att de är många. I sin ungdom kombinerade Calle en viss aningslöshet med ohejdbar livsglädje, ett stort kvinnotycke med hög energi och dyra bilar med obefintlig bilförarkompetens. Det ledde till många spänstiga historier och endast min anständighet förbjuder mig att berätta om till exempel Den kliande konferencieren, det utrymda biblioteket, blondinen som försvann eller Afropermanenten i Nyhavn.

Jag tänkte jag väljer en annan vinkel på mitt tal och det är inte främst för att jag vill undvika pinsamheter. (När Calle är med kan de alltid uppstå ändå). Nej, egentligen handlar det om kärlek. Jag vill ju visa Calle varför jag gillar honom så mycket och det gör man sällan bäst med nidvisor. Och det anar jag de flesta som lidit sig igenom grabbiga hyllningstal faktiskt håller med mig om.

(Vad gör jag istället? Är du bjuden får du höra. Annars kan du väl slå Calle en signal i höst.)

Min byrå TRUTH summerar snart första året i de nya lokalerna i Läppstiftet. Det har varit en bra tid. Vi har tjänat pengar, vi har gjort stabila arbeten och vi har nu äntligen lagt lite distans till det nystartade företagets födelsevåndor. Nu är det dags att lyfta blicken igen och spana mot framtiden.

Där borta vid horisonten tror vi oss se att våra idéer om sann, uppriktig och ärlig kommunikation fortfarande är relevanta. Faktum är, säger min kollega Stellan som har en riktigt bra kikare, att hela tankeprocessen ”Transparens” befinner sig mycket närmare Göteborg nu än 2012 när vi startade. Det känns betryggande tycker jag.

Vill du delta i vår resa? Vi har inte för avsikt att anställa en massa människor imorgon, men vi har laddat kaffeapparaten och är redo för seriösa samtal med kommunikativa sanningsälskare av alla slag. Maila så hittar vi en tid.

En god vän och tills nyss synnerligen aktiv human debattör på Facebook m fl digitala arenor har beslutat lägga av. Han ska sluta argumentera för det faktum att vi alla är likadana inuti och att vi därför borde behandla varandra med varsamhet. Hans skäl är tyvärr väl bekanta vid det här laget: Han orkar inte med de låga pannornas mentala järnrör längre.

Jag känner igen mig. Det landar en och annan koblaffa i min mailbox också. Jag har dock lärt mig ignorera dem, med tiden har jag förstått att det är föga meningsfullt att ta debatten med de som inte vill debattera. Istället gör jag vad jag kan för att lyfta fram det som faktiskt är bra: 85% (ca) av svenska folket röstar inte på SD.

Jag satt nyss på en lunch med tre glada amerikaner. CEO, CFO och CD på en större byrå från mellanvästern var i stan och ville träffa ”interesting agencies.” Vi pratade om livet och läget i branschen och ordet ”disruptive” studsade runt bordet. Jag slogs av hur mycket som trots allt är sig likt, här som där och nu som då. Bill Bernbach sa det bäst; ”Sell wants. Deliever needs!”

Mina bordskamrater hade hört talas om Forsman & Bodenfors, nu utsedda till världens bästa reklambyrå. De undrade hur de burit sig åt och visst hade det varit käckt om jag vetat det. Då hade jag ju gjort likadant. Men ett vet jag. Under många år hade jag mitt kontor mittemot deras. Under den tiden jobbade jag mycket och sent. Ibland väldigt sent. Men det spelade ingen roll för när jag än gick hem, så var lampan alltid tänd på kontoret mittemot.

Fredriks nyhetsbrev februari 2015

Jag heter Fredrik Jerlov och arbetar med reklam och annat viktigt. Det här är mitt oregelbundet utkommande nyhetsbrev – som inte längre är ett nyhetsbrev utan mer en personlig reflektion över tingens ordning i och utanför reklambranschen. Vill du också prenumerera? Klicka här för att anmäla dig.

Om mystiska örter och en regering som kanske kommer

Jag satt väl där i stolen vid poolen i solen (!) i Thailand och hade kanske lite tråkigt. Värmen tryckte på. En bit bort stod en kock och brassade kött tillsammans med ett knippe  suspekta örter. Jag blundade, det kom som ett dis över mig och eftersom det vid denna tid var ”nyval” på tapeten hemma i Sverige så stod det plötsligt klart för mig vilken regering det är som (nästan) alla vi svenskar egentligen vill ha: En regering utan politiker!

Jag fick fatt på en bambupinne och krafsade ner alla ministrarna på ett sladdrigt rispapper som nyss dök upp ur resväskan. Möjligen kan listan inspirera? Det kan ju bli val igen snabbare än man anar.

***

Integrationsminister
Vilken enda person har gjort mer för acceptansen av ”nysvenskar” än alla vi andra tillsammans? Vem kan bara med en blick få tyst på den mest lågpannade järnrörsviftare? Vem är svenskast av oss alla trots att han inte sjunger nationalsången? Naturligtvis ska vi ha Zlatan Ibrahimovic som chef för Integrationsdepartementet med särskild uppgift att inspirera alla som tror att svenskhet och hårfärg hör ihop.

Finansminister
Jag vill ha någon som vet hur man tjänar en krona. Men också som vet hur det känns att bli av med den. Jag vill ha någon som har lärt av sina misstag och kommit ut på andra sidan som filantrop och välgörande global entreprenörsfilosof. Bara ett namn som matchar den profilen: Percy Barnevik.

Justitieminister
Kanske min drömregerings mest självklara val. Nej, inte Camilla Läckberg. Jag tänker förstås att vi borde ha GW själv vid den här portföljen. När han grymtar tystnar polisen. När han flyttar sina glasögon darrar buset. När han sträcker sig mot käppen bleknar de förhärdade. När han uttalar sin dom så är det slutpläderat ur alla perspektiv.

Skolminister
Inte för att han är en av mina goda vänner. Inte för att han vet mest (även om han faktiskt gör det). Utan för att han har så fantastiskt väl utvecklad feeling för hur barnen tänker, lär sig och utvecklas. Vi ska ha Rickard Olsson bakom den största katedern och sedan kommer varenda unge i Sverige att läsa läxan med glädje.

Äldreminister
Alexandra Charles, förstås. Dels för att hon vet hur man gör för att hålla sig evigt ung med värdighet. Men framförallt för att hon med självklarhet funnit ett sammanhang som länkat samman 1.6 miljoner kvinnor i sina bästa år utan några spår av bitterhet eller cynism i botten.

Nytänkarmininster
Visst borde vi ha ett departement för nya tankar? För kreativitet och laterala insikter som kan komma samhället till nytta i stort som smått. I så fall är det givet vem som borde driva det: Anna Qvennerstedt, tongivande på Forsman & Bodenfors: Göteborgs, Sveriges och nu också världens bästa reklambyrå.

Optimistminister
Jag vill ha en minister som kan övertyga mig om att allt inte kommer att gå åt helvete. En ljusspridare, som på ett trovärdigt sätt förmår sprida framtidstro omkring sig, på det att vi alla ska orka ta nya tag mot en ljusnande framtid. Han finns i verkligheten. I FN vet alla vem han är. Han heter Hans Rosling.

Fredrik Lindström-minister
Regeringen blir inte komplett om inte Fredrik Lindström sitter där. Frågan är med vilken portfölj? Jag tänkte länge runt detta… Språkvård känns inte som det förtjänar ett eget departement. Inte frågesport heller. Istället tror jag FL kommer bäst till sin rätt som folksjälskurator. Ingen vet bättre än han vilka demoner som smyger runt i den svenska radhusidyllen.

Försvarsminister
Man vill ju ha någon som kan ta en smäll. Och som kan ge en också, om det behövs. Man vill ha någon som fullt ut kan leva sig in i den av hävd nödvändiga svenska underdogstrategin – men som samtidigt inte räds varken fan, trollen eller Putin. Man vill ha någon som tar fajten. Hon heter Frida Wallberg och är Sveriges genom tiderna mest framgångsrika kvinnliga boxare.

Utrikesminister
Jag hittade rätt namn med en gång. Problemet var bara att hon hade ett annat jobb, men i min Thailanddimma var ju (nästan) inget omöjligt så jag nominerade en ung och sannolikt omdömesgill, mycket folkkär och relativt nybliven mamma till jobbet. Hon har redan en del erfarenhet av att representera Sverige utomlands kan man säga och helt omöjligt är det väl inte heller att hon med tiden behöver ett nytt visitkort. Min utrikesminister heter Victoria Bernadotte.

Hälsominister
Vi måste ju alla fläska ner oss (eller upp oss). Träna och leva sunt. Vem kan få oss att göra det vi alla vet att vi borde göra utan att ledsna på vägen och samtidigt unna oss en cigarr någon gång? Jag tänker det ska vara någon som föregår både med det goda exemplet och det goda humöret och helt enkelt dansat sig fram till rätt kroppsmodell: Steffo for president (of the healthministry!)

Miljöminister
Det finns många gubbar (och gummor) med skägg att välja på. De har säkert rätt allihop – problemet är att de inte riktigt kommunicerar med oss vanliga skräpiga svenskar. Vi flyger till Thailand ändå. Frågan är vem som kan få oss att ta cykeln istället? Jag tänkte att den svåraste gruppen att påverka är – som alltid – medelålders män. De som ser inget. Hör inget. Gör inget. Läser inget. Eller… om de läser, så läser de Jan Guillou. Därför får han bli miljöminister och bums skriva en bok om jordens undergång.

Kulturminister
De där örterna som kocken pysslade med en bit bort var inte starka nog. Annars hade jag säkert stoppat in en Astrid eller en Selma som ledare i mitt kulturministerium. Nu kände jag mig hänvisad till de fysiskt levande och det gjorde arbetet lättare. Jag tänkte på stil. Humor. Omdöme. Klass. Skönhet. Till slut var det bara den ende(a) kvar. Lill Lindfors.

Jämställdhetsminister
Det behövs ett humanistiskt initiativ i min regering. Någon som sätter gubbigheten på själva bastuaggregatet. Jag tänkte på alla de riktigt manliga män jag känner och på vilken person som snabbast skulle kunna plocka fram den där klara droppen av kall svett högst upp vid deras hårfäste. Svaret; En kvinna känd av sina vänner för sin blixtrande intelligens – men av en hel värld för något annat. Jag vill se den man som säger nej, när Izabella Scorupco kräver alla kvinnors rätt.

Statsminister
Till sist. När alla sagt sitt och Ramlösan är uppdrucken – vem lutar sig tillbaka och reflekterar över rätt och fel? Vem sitter vid änden av bordet och låter sitt ansikte lysa över församlingen? Vem ser oss människor och älskar oss alla trots våra svagheter? Vem bryter så vackert på finlandsvenska att vi gärna följer varje tanke och varje liten vink, även när den sker med lillfingret? Allas vår Mark Levengood förstås.

***

Det blev som synes inget vanligt nyhetsbrev den här gången. Hoppas ni ursäktar. Får skylla på de där örterna i Thailand.

Nästa gång är jag tillbaka med massor av sanna och osannolika historier om allt i och utanför reklamens härliga värld. 

Fredriks nyhetsbrev januari 2015

Jag heter Fredrik Jerlov och arbetar med reklam och annat viktigt. Det här är mitt oregelbundet utkommande nyhetsbrev – som inte längre är ett nyhetsbrev utan mer en personlig reflektion över tingens ordning i och utanför reklambranschen. Vill du också prenumerera? Klicka här för att anmäla dig.

Om järnrör, Liseberg, Singha och tvivel

Ett inställt val är också ett val. Så tänker sannolikt vår statsminister, som verkar ta ansvar för att göra livet spännande för oss som är intresserade av politik. Själv tycker jag det är synd att valet inte blev av. Inte för att jag tror det skulle gjort någon väsentlig skillnad för oss i Folkpartiet. Tyvärr. Utan för att jag tror att det verkligen hade kunnat bli det val som Sverigedemokraterna ville utlysa: En folkomröstning om invandring. 

Som jag ser det är det hög tid att den frågan – en gång för alla – får spela huvudrollen även i den mer seriösa debatten. Jag skulle vilja se politiska ledare som förstår att Sverigedemokraternas företrädare inte kan bemötas med känslomässiga argument. De 10-15% av alla människor som har sämre empatisk förmåga ska inte hånas för det. Det är en bristsjukdom. Det är synd om dem som inte kan tycka synd om andra. 

Istället ska vi bemöta Sverigedemokratin med fakta. De etablerade partierna måste slå fast ett antal sanningar som ingen kan vifta bort. Hur många flyktingar tar vi emot? Vad kostar det? Vad får vi tillbaka? Dessa siffror finns för alla att ta del av och vi som både kan räkna och tror på det öppna samhället kan skratta hela vägen till banken. 

Som grädde på detta rationella siffermos kan vi addera ett resonemang om befolkningspyramider. I ett åldrande välfärdssamhälle ska allt färre skattebetalare betala för allt fler pensionärer. Inte ens med obligatorisk Paradise Hotel vistelse för samtliga svenska 18-åringar blir det tillräckligt med skattebetalare för att finansiera nya höftleder till alla oss mulliga 60-talister. 

Vi behöver invandring för att vi behöver nya medborgare som kan betala skatt som kan användas för omsorg – också för dem som inte vill ta hand om andra. 

***

Min byrå TRUTH lämnar nu in sitt tredje bokslut. Svarta siffror. Sista kvartalet 2014 blev det bästa hittills både vad gäller intäkt och resultat. Flytten till Läppstiftet blev bra och nya uppdragsgivare har anslutit under hösten. Nu är vi definitivt på väg mot framtiden. 

***

Som kanske bekant har jag förtroendet att sitta i styrelsen för ett antal företag. Det gör jag av många skäl, men kanske är det viktigaste att jag som i grunden är en slags konsult i kommunikation på detta vis lär mig se företagande ur ett bredare och djupare perspektiv. Och nu har jag verkligen fått något att studera.

Jag har tackat ja till en plats i styrelsen för Liseberg. Erbjudandet har jag fått genom FP i Göteborg och jag är lika glad som stolt, Liseberg sitter i generna hos alla göteborgare och att delta i styrelsen är i sanning ett förtroendeuppdrag. Jag ska göra mitt bästa. 

***

Dessa rader skrivs i Amphoe Kathu, cirka 10 mil sydväst från Phuket i Thailand. Här i den vackra resorten får I-landsproblemen ständigt nya ansikten, ibland med politiska förtecken. Som det faktum att nya hårdföra ledarskapet i Bangkok utfärdat en lång rad nya lagar. Bland annat regleras nu antalet solstolar per strand. Tusentals privata entreprenörer har fått sina tillstånd indragna – bara de stora hotellen ska få lov att hyra ut. 

Resultatet är hela havet stormar. Hotellet har inte hunnit skaffa stolar så det räcker för alla gäster och gryningskampen om en egen solstol är hård, blodig och skoningslös. I mitt ressällskap finns som tur är en kvinna med spurtkapacitet av olympisk klass och jag kan varje morgon le förnöjt åt långsamma rosafärgade tyskar som tvingas grilla direkt på stranden. 

***

Ett annat I-landsproblem har sparvarna där hemma. Min spurtande hustru har också ett hjärta för de små och därför förser hon dem med en mix av fågelfrön via en liten anordning som hänger på altanräcket. Därunder är det fullt av just små gula frön. Det är havrekärnorna som ligger där. De är nyttiga och fullt ätbara men de ratas krasst och kategoriskt. 

Jag har själv sett hur den lilla sparven liksom med en min av avsmak tar upp den gula havrekärnan ur skålen och släpper den på marken för att komma åt de uppenbarligen mer välsmakande solrosfröna och den delikaaata vita hirsen. Jag kan inte låta bli att tänka på de kräsna tanterna som med rynkad näsa plockar i närbutikens charkdisk. Hovås är Hovås, till och med för gråsparvarna. 

***

Fast där är jag kanske orättvis. Människan är ju i grunden god har jag nu lärt mig av Lasse Berg som skrivit den fantastiska boken ”Gryning över Kalahari.” Om än med undantag för en eller annan vän av järnrör och misstroendeförklaringar, så är vi alla i släktet Homo Sapiens inställda på samarbete. Berg menar att det inte är krig, våld och övergrepp som definierar vår sanna natur – istället är det vår förmåga till anpassning och till att lösa problem med gemensamma ansträngningar som skapat förutsättningarna för människosläktets ”framgång”. 

Jag tar en klunk Singha och ser ut över det vackra havet. För 10 år sedan inträffade en av vår tids stora katastrofer just här. Av det syns inget nu. Om än vissa sår aldrig läker, så fortsätter livet. Lasse Berg har rätt. Vi anpassar oss. Vi bygger upp igen. Det känns trösterikt på något vis.

***

Och så hade jag gärna velat skriva att mitt projekt ”MADIBA” går mot sitt genombrott. Jag menar då musikalen om Nelson Mandela jag skriver på tillsammans med multibegåvade Jimmy Lagnefors. Men… det går så tungt. Tyvärr. Alla vi pratar med tycker idén är fantastisk och sedan tycker alla att det är någon annan vi ska prata med. Snart är det bara Obama kvar. 

Men det handlar ju inte om hur många gånger man faller. Utan hur många gånger man reser sig. Bifogar en länk med två nya låtar, för dig som är intresserad. Den första låten, When my hair is grey, hittar du här. Den andra, We didn’t know we were black, kan du lyssna på här. (Vill du höra mer är det bara att skicka ett mail.)

***

Aktuell fråga: Ska man göra affärer med vänner? Det finns de som inte tycker det. Jag fattar ingenting. 

Det finns alltså de som anser att ett sannolikt resultat av en affärsrelation är att man blir ovänner efteråt. Då undrar jag med vilka värderingar man går in i affären. Eller vilka värderingar man har överhuvudtaget faktiskt. 

Jag tänker tvärtom. Jag vill gärna göra mina affärsrelationer till mina vänner få då gör vi ju mer affärer ihop. Och dessutom har vi ju roligare under tiden. 

***

Med mig ner till polen i värmen har jag nobelpristagaren, miljökämpen och fd vicepresidenten Al Gores nya bok. 

(Inte helt lättläst, räkna med två Marklund och en Läckberg.) Mot slutet sammanfattar han: 

”One of two paths must be chosen. Both leads us in to the unknown. But one leads toward the destruction of the climate balance on which we depend and the possibility that civilization as we know it would come to an end. The other leads to the Future.”  

Hur lång tid tar det att cykla hem från Thailand?

Fredriks nyhetsbrev, november 2014

Om noshörningar, bilhandlare, utsikter och hopp

Jag heter Fredrik Jerlov och arbetar med reklam och annat viktigt. Det här är mitt oregelbundet utkommande nyhetsbrev – som inte längre är ett nyhetsbrev utan mer en personlig reflektion över tingens ordning i och utanför reklambranschen. Vill du också prenumerera? Klicka här för att anmäla dig.

***

Jag tänkte jag skulle testa konjunkturen och gjorde som jag brukar. Jag gick in till närmaste bilhandlare och ställde mig någon meter innanför dörren. Sedan kan man starta klockan. Ser du en guldkedja runt en handled med vidhängande bilsäljare framför dig inom mindre än 10 sekunder… då är det dåliga tider. 

Jag fick stå helt för mig själv i fem minuter på BMW förra veckan. Bilhandlarens osvikliga känsla för hur snabbt man måste masa sig ur stolen för att få ihop till sin bonus signalerade alltså tydligt: Det går bra att ta det coolt. Kunder finns det gott om. Med andra ord: Goda tider råder.

***

Jag gick hem och satte mig med tidningen och tänkte att det i alla fall inte är solsken överallt. På Polhemsplatsen (GP) vet jag att det finns oro. Fast när jag fuktar tummen, vänder sida och sakta stryker med handen över de fem spalterna i min prenumererade analoga dinosaurie, så tror jag ändå att det finns framtid för journalistik. Såhär:

Jag höll en gång ett föredrag för Bonniers fackföreningar på temat ”Ge oss hopp!” och då pratade jag om framtidens murvel som den trovärdiga vägvisaren i informationsbruset. När all kunskap om allt finns överallt – då måste vi ha hjälp! Vi behöver någon vi litar på som filtrerar, väljer ut och serverar de nyheter vi vill läsa och inte minst – visar oss de nyheter vi behöver läsa. På papper och/eller i annan form. Jag tror på affärsidén journalistik. Och på GP. Häng i och kämpa! 

***

Jag var aktiv i Folkpartiets valkampanj och det var roligare i år än tidigare. Mycket på grund av att vi skaffat oss mer intellektuellt rörelseutrymme och kunde utforma vår kommunikation med lite mer spets än vanligt. Det kändes bra och resultatet blev – trots allt – en framgång. FP (liksom många andra partier) backade i 180 av 190 kommuner. Men i Göteborg gick vi framåt. En ljusglimt i bedrövelsen.

Nu står både Göteborg och Sverige inför stora politiska utmaningar. Ledare med svaga mandat ska styra i sällsamt oroliga tider och De Empatilösas Parti får allt mer att säga till om. Alla vi som läst några historieböcker ryser.

***

Ragnhild och Lars heter två goda vänner som nyss ställde till med fantastisk gala på Posthotellet. Temat var noshörningar och målet var att samla in pengar för att motverka tjuvjakt. Det gick inte att undvika att bli engagerad – hundratals noshörningar skjuts, slaktas, vanställs varje år och om utvecklingen fortsätter finns det inte längre några vilda noshörningar kvar år 2025.

Hur vi ska stoppa det? Reklamman som jag är längtar jag förstås efter att få sätta igång med kampanjen som visar alla asiater vad det egentligen är som sätter fart på hormonerna i den manliga hjärnan.

***

Jag var med yngsta (14 år) dottern i London. Först fick hon sin dag och den tillbringade vi på Oxford Street där hon pekade och American Express fyllde påsarna. (På Victorias Secret fick jag lova att inte titta på TV-apparaterna på väggarna). När dottern äntligen var nöjd var jag väldigt, väldigt trött. Dagen därpå blev precis tvärtom. Då var vi på Imperial Royal War Museum.

***

Mitt samarbete med föredragshållaren Christer Olsson utvecklas bra. Vårt gemensamma projekt ”Mer Christer Olsson” skapar möjlighet att prenumerera på reflektioner, insikter och erfarenheter med Christers signatur – två texter i månaden för bara 50:-. Högt och lågt. Meningen med livet och månlandningar. Besök Christers webbplats så får du veta mer.

***

I dessa tider kan uppenbarligen allt hända. Fotbollsklubben Utsikten spelar nästa år i divisionen under Allsvenskan. Och Status Quo har släppt en akustisk platta. 

***

Min byrå TRUTH har nu bättre utsikter än någonsin. Det kan bero på att vi numer sitter på 14:e våningen i Läppstiftet. Det kan också bero på att sanning, transparens och uppriktighet blir allt mer självklara ingredienser i modern kommunikation. Vi är med i många pitcher, men det är fortfarande en bra bit kvar till den byrå vi siktade på när vi startade för tre år sedan. De som vet säger det tar tid att bryta mark och att ärlighet är både lockande och läskigt. 

Själv är jag otålig. Vi arbetar därför hårt med att fortsätta utveckla vår affärsidé – mer mot management, affärsutveckling och strategisk kommunikation. Som en konsekvens av det har vi knutit en rad nya duktiga människor till vår verksamhet: Affärsmannen David som jag känner via mitt liv som styrelseproffs. Ingen vet bättre än David hur man läser en balansräkning. Johan, som byggt många lönsamma reklambyråer är med och bidrar med sina kunskaper om hur Google påverkar vårt köpbeteende. Stig, deltar och berikar oss med kunskaper om distribution – analog och digital. Och i nätverket finns även Stefan, med djup erfarenhet av att leverera industriella konsulttjänster. Efternamnen på dessa begåvade personer får du så fort alla papper är påskrivna. 

Tillsammans med mig, Stellan, Josefine, Johanna, Klara, Peter och Calle bildar vi en spännande grupp. Nästan som en reklambyrå men ändå inte.

***

En annan av våra konsulter heter alltså Calle. Carl Strand, egentligen. Det han inte vet om marknadsundersökningar, det vet ingen annan heller. Vid ett möte nyligen noterade han ett intressant fenomen; Den spontana erinran sjunker! Alldeles oavsett bransch och produkt, i så gott som varje sammanhang så sjunker värdet avseende ”spontan erinran”. I stort sett alla varumärken drabbas alltså av det enorma informationsbruset och det blir därmed än viktigare att vara relevant just för den målgrupp du fokuserar på.

***

Och jag ska alltså springa Göteborgsvarvet 2015. Lovade det i förra nyhetsbrevet och det är fortfarande ett löfte. Bara så du vet. Min fru vet också. 

***

Acceleration x massa = kraft. Newtons andra lag. Min hårde PT (personlige tyrann) betraktade min utmattade kropp i gymmet och konstaterade att jag var den explosiva typen. Mycket muskler. Sämre uthållighet. ”Du går all in direkt. Vill till att du knockar dem på första slaget!” Medan han fortsatte resonemanget insåg jag att min kropp och min själ har mycket gemensamt. 

***

Till sist. Som kanske bekant är jag engagerad i en musikal. ”Madiba!” Den handlar om Nelson Mandela och är byggd på hans egen bok om sitt liv: ”The long walk to freedom!” Jag kan inte säga att jag idag vet att projektet blir verklighet – det är mycket som ska till. Men vi har många bollar i rullning och idag är jag optimist. Vill du lyssna på en av låtarna kan du klicka här. Den heter 46664 och sjungs av Nelson i cellen på Robben Island. Jag har varit där. Cellen är inte stor. Två steg åt väst och tre steg åt söder. Där satt han i 18 år. (Har du idéer som kan föra vår musikal framåt – hör gärna av dig så berättar jag mer om vad vi håller på med.) 

Fredriks nyhetsbrev september 2014

Jag heter Fredrik Jerlov och arbetar med reklam och annat viktigt. Det här är mitt oregelbundet utkommande nyhetsbrev – som inte längre är ett nyhetsbrev utan mer en personlig reflektion över tingens ordning i och utanför reklambranschen. Vill du också prenumerera? Klicka här för att anmäla dig.

Om möten i hissen, bredband, genialitet och läppstift

Det satt affischer över hela stan. ”Stevie Wonder Live. 18 Juliet. Juan les Pins.” Jag tänkte att det hade ju varit kul, nu när man ändå är på plats.  Så jag gick till Turistkontoret och frågade men de bara skrattade. ”Impossible!” Slutsålt i över ett år. Jag lommade hem till hotellet.

Där såg jag min tonåriga dotter kliva ur hissen tillsammans med en coool man med mörka glasögon. Någon minut senare berättar hon att hennes sällskap i hissen ”spelar med Stevie” och att hon gett honom lite tips på bra shopping. (Det ville han säkert ha, tänkte jag.) Strax är hela lobbyn full av lika coola män och några kvinnor och jag inser att vi bor där bandet bor.

Morgonen därpå äter vi frukost i hotellets matsal. Strax får vi sällskap. Den coole mannen från dagen innan kommer fram till vårt bord, kramar om mina döttrar och min fru och presenterar sig. Han sjunger med Stevie. Han tycker min dotter varit så trevlig. Får han lov att bjuda hela familjen på konserten? VIP-platser längst fram. Och om vi orkar – så får vi gärna träffa Stevie själv över en öl efteråt?

Det är ju sånt som bara händer på film, men det här var på riktigt och nu har jag sagt skål till Stevie W och dessutom omvärderat hela min musikaliska filosofi. Uppenbart finns det fler än tre ackord i the sunshine of my life.

***

På väg hem från Rivieran stannade vi vid Gardasjön. I den lilla staden Riva del Garda som hade allt utom bredband. Dit åker jag gärna igen. Men utan mina underbara tonårsdöttrar.

***

Som många kanske vet samarbetar jag med föredragshållaren, konsulten, strategen och livskonstnären Christer Olsson. Efter att ha hjälpt Christer med böcker som tillsammans som sålt långt över all förväntan har vi nu gått in i ett nytt spännande digitalt projekt; ”Mer Christer Olsson”. Nya tankefigurer var 14:e dag, serverade med Christers sunda förnuft som gemensam röd tråd. Besökwww.christerolsson.se om du vill veta mer.

***

Och så är det ju snart val. I år har jag en alldeles extra viktig uppgift i valstaben för FP i Göteborg. Väldigt roligt, av naturliga skäl kan jag inte berätta så mycket – men jag ser fram mot den 14 september. Då kommer resultatet av våra ansträngningar att vara på allas läppar och om det går som vi tror har vi sedan ett nytt styre på Gustav Adolfs Torg.

I Rosenbad? Mitt stora huvudbry delar jag med den tänkande majoriteten av svenska folket: Hur ska vi se till att De Räddas Parti får så lite inflytande som möjligt? Min dotter har fått i skoluppgift att läsa ”Utvandrarna”. Undrar vad Moberg skulle tänkt idag.

***

Min byrå TRUTH, skickade in sitt bokslut för 2013 strax före sommaren. Vi visade lite vinst och det kändes bra. Samtidigt vill jag vara uppriktig (det är ju vår affärsidé), och säga att jag hade förväntat mig mer drag i siffrorna.

Den långa analysen av vårt resultat besparar jag dig i detta nyhetsbrev. Jag nöjer mig med att säga att jag inte ger mig utan fortsätter skruva på arbetsmodell och vision. En del i det arbetet blir en flytt, från lokalerna på Storgatan till 14:e våningen i Läppstiftet. Här ska vi göra verklighet av nästa steg i vår utveckling. Återkommer i detta viktiga ärende.

***

Och så har jag anmält mig till Göteborgsvarvet 2015. Skriver det här, så jag inte kan smita undan sedan.

***

En god vän fyllde 50 i år och ställde till med kalas på Mallorca. Han är bästis med hela svenska schlagereliten och jag gjorde mitt nästa för att glittra ikapp med de vackra gästerna. En man raggar lite försiktigt på min fru, som strax berättar att hon är i sällskap med sin man: Fredrik Jerlov. ”Nej,” säger mannen. ”Det är du inte, för honom känner jag. Och han är inte här.”

Min hustru insisterar dock på min närvaro och pekar i min riktning. Mannen kisar, koncentrerar sig och säger strax: ”Det var som fan!” Snart omfamnar jag en gammal klasskamrat från gymnasiet. Jag kände inte igen honom heller. Och vi var fortfarande lika snygga inuti.

***

Jag har tackat Ja till en plats i sponsorkommitten för det lokala hockeylaget. Första sammanträdet kretsade runt den eviga frågan om den rationella nyttan med sponsring. Efter många år i reklamvärlden är mitt svar självklart. Nyttan är stor. Kanske inte i Excelfilen som mäter exponeringar av varumärket för målgruppen – utan i det större perspektivet. Varje företag är en del i vårt samhälle och att ge lite tillbaka är en klok strategi, om än nyttan syns en bra bit bortom bokslutet.

***

Sa jag att jag ska springa Göteborgsvarvet? Hu!

***

Kanske har du hört någon av mina föreläsningar på temat ”Mina bästa misstag”? Jag pratar om, i första hand, reklam jag varit med om att göra som inte riktigt lett till väntat resultat och vad jag lärt mig av det. I höst återkommer jag med nya misstag, slutsatser och erfarenheter. Vill du boka ett föredrag – hör av dig med ett mail. fredrik@hellotruth.se

***

Till sist. Nästa vecka äter jag lunch med min vän Carlo Mandini som är chef på bland annat hotell Elite Plaza. Jag funderar på att ta på mig min kamelhårsulster igen. Undrar du varför, så berättar jag gärna än en gång vad som hände för några år sedan. Då var Robbie Williams på besök i stan. Självklart bodde han hos Carlo och lika självklart stod det ett gäng småtjejer utanför hotellentrén och väntade på en skymt av sin idol.

Jag och Carlo hade ätit lunch och han följde mig ut på trappan. Tjejerna utanför visste att Carlo var hotellchefen – men de undrade förstås vem den andre gubben kunde vara? För dagen var jag iförd Raybans, kamelhårsulster och värsta direktörslooken.

”Are you with Robbie?” frågade en av tjejerna hoppfullt. Något flög i mig, jag vände mig mot henne och log mitt elakaste managerleende: ”Of course – not!”

Då skrek de allihop… ”Iiiii!!! Han är managern!” Jag bara log och banade mig på rockstjärnevis fram genom de viftande armarna (men jag skrev i alla fall inga autografer). Sedan fortsatte jag gatan fram och upptäckte till min förvåning att 15-20 tjejer följde efter. ”Han ska nog träffa Robbie…” sa tjejerna på svenska till varandra. ”Vi följer efter.”

Så gick jag där längs Kungsgatan med ett gäng fjortisar i kölvattnet. Tänk om jag träffar nån jag känner?

Till sist kom jag fram till mitt kontor. Jag stannade – tjejerna stannade. Jag tog av mig solglasögonen. Läge för en dräpande replik. Men jag kom inte på någon. Istället flög det onda i mig igen och jag lutade mig mot porttelefonen och viskade högt så att flickorna skulle höra:

”Tell Robbie I´m on my way up!” Så gick jag in och stängde dörren bakom mig. Jag undrar hur länge tjejerna stod kvar utanför.

***

Tack för idag. Nu sticker jag ut och löptränar. Sedan ska jag hälla en spann kallt vatten över huvudet. Se upp så du inte blir utmanad.

Fredriks nyhetsbrev mars 2014

Jag heter Fredrik Jerlov och arbetar med reklam och annat viktigt. Det här är mitt oregelbundet utkommande nyhetsbrev – som inte längre är ett nyhetsbrev utan mer en personlig reflektion över tingens ordning i och utanför reklambranschen. Vill du också prenumerera? Klicka här för att anmäla dig.

Om muskler, wienerbröd och genialitet

Håller allting på att bli helt annorlunda? Jag kan tro det. Häng med på ett resonemang.Vi lever i en värld präglad av män. Det är män som bestämmer och det är inte så bra och det är alla överens om. Lika överens verkar alla vara om hur svårt det är att påverka det här. Jämställdhet är lite av en utopi, alla vill dit men ingen vet vägen. Eller så tänker man som jag gör nu: Att det nog blir ändring på detta strax, alldeles oavsett vilka feministiska initiativ vi ser hos våra politiker. Såhär:

Tjejer är, generellt, bättre än killar i skolan. De lär sig mer och går ut med bättre betyg. Historiskt har detta inte påverkat löner eller jämställdhet eftersom det funnits gott om välbetalda jobb för dem som hellre jobbar med musklerna än med hjärnan. Fast det håller, som bekant, på att ändra sig. I Kunskapssamhället är det inte storleken på dina muskler som definierar ditt lönekuvert – det är de smarta som vinner. Och de är alltså tjejer. I alla fall oftare än killar.

Låt mig fortsätta detta resonemang. Om tjejerna tar de välbetalda jobben och på sikt allt fler ledande positioner i samhället så vinner, menar jag, alla på det. Det är ju inte mer testosteron vi behöver idag, varken på idrottsarenorna, i bilköerna eller inom politiken.

Samtidigt får vi emellertid ett problem. Vad händer med alla de unga männen som inte längre kvalificerar sig för de löner de anser sig ha rätt till? Problemet är inte stort. Det är gigantiskt. För när unga män blir arga så blir de både sin egen och vår allas värsta fiende.

Det är nu jag tänker att allt kommer att bli helt annorlunda. För om våra politiker ser den här utvecklingen och tar den på allvar, måste de bereda plats i samhället för alla de starka men inte så smarta. Och eftersom vi bara kan bygga så många hus eller så många vägar, så finns det bara en arbetsplats där behovet av personal aldrig sinar och där en biffig biceps alltid är välkommen: Vården.

Kommer en successiv förändring, från kvinnligt till manligt i hela det stora vårdkollektivet, att påverka lönebilden? Statusen? Normerna? Kommer männen att ändra bilden av vården – eller vården att ändra bilden av manligheten? Det är spännande att leva, för då får man se.

***

Snart är det Guldäggsgala i Stockholm. Med undantag för Forsman&Bodenfors är det extremt tunnsått med nomineringar till göteborgsbyråer. Man kan undra varför, i den rapport om Göteborg som Handelskammaren producerat lyfts våra kreativa näringar fram som en styrka. Här bor och arbetar massor av människor med förmåga att tänka på tvärsan. Så varför märks inte det i landets största kreativitetstävling?

Jag vet inte. Det enda jag är säker på är att det inte beror på bristande branschintresse. Tänk om jag fick en femma för varje kreatör som stolt visat sin pärm för mig med ”Ägg-nivå” som referensram… Nej, det bristande intresset finns nog hos köparkollektivet. Som inte ser sambandet mellan kreativitet och effekt. Riktigt tråkigt och tyvärr en bra anledning att flytta från stan för den som är ung och har ambitioner i reklamvärlden.

***

Ung är jag kanske inte längre. Men ambitioner kan man ju ha ändå, om än de ser annorlunda ut nu än då. Ett exempel på det är de mål vi satt upp på min byrå TRUTH. De handlar inte om tillväxt. Inte om priser. De handlar om uppriktighet.

Vi har kommit en bra bit in i vårt tredje verksamhetsår och med tiden skaffat oss några insikter som inte var riktigt självklara när vi startade. Jag trodde då att kraften i sanning och transparens var ganska uppenbar för flertalet människor som arbetar med kommunikation. Jag drömde att det kanske bara behövdes en knuff, en reklambyrå som fokuserade just på sanning så skulle vinden vända. Och den trista, tråkiga, skrytsamma därmed ineffektiva reklamen – den skulle sakta tyna bort.

Idag är jag luttrad. Efter 10.000 kundmöten och lika många wienerbröd är jag lite för rund och lite mer klok.

Alla tycker vår idé är intressant. Alla vill träffas och prata och alla vill se våra idéer. Och när vi visar dem så säger marknadschefen typ: ”Oj! Det där var ju… annorlunda. Väldigt spännande. Men det måste VD titta på.” Så småningom säger VD samma sak och hänvisar till styrelsen och där finns den långbänk dit många goda idéer kommer för att för alltid skjutas upp till nästa kvartal.

Sanning. Uppriktighet. Transparens. Tre dynamitgubbar som både kan få försäljningen att slå genom taket och fälla regeringen. Väldigt spännande men ingen snabb och enkel säljpitch för den lilla reklambyrån med sina tankar, sin research och sin Keynote. Det tar tid. Vi jobbar på. Som min vän Jonas säger: Quitters never win. Winners never quit.

***

Känner att det blev mycket seriösa och viktiga grejer i detta brev så jag fortsätter i den andan och berättar att allas favoritband Status Quos originaluppsättning nyss genomförde några redan odödliga spelningar på legendariska Hammersmith Appolo i London och här har du länken när Rossi, Parfitt och Lancaster spelar Caroline tillsammans för första gången på nästan 30 år. Du kan tacka mig när vi ses nästa gång.

***

En annan seriös grej. En kort period hade vi Mazda som kund på byrån. Efter en presentation tog marknadschefen mig åt sidan och meddelade att han var helt nöjd med vårt jobb, men från och med nu…  han såg så besvärad ut att jag tänkte att han skulle säga upp kontot.

Han såg sig om och mumlade sedan tyst, som om han skämdes, något otydligt. Jag ställde ner kaffekoppen och lutade mig framåt. ”Vi har fått order från Japan”, sa han. ”Alla annonser måste från och med nu innehålla två ord som sammanfattar vår image och ger kunden ett skäl att välja våra bilar”. Detta är ett absolut krav från högsta ort.”

Jag tänkte att det måste vara två synnerligen väl avvägda ord – med hög intellektuell höjd. Så jag tog fram pennan.

Samarbetet med Mazda blev inte så långvarigt. Många skäl till det, men så belönad copywriter jag faktiskt är finns det utmaningar jag tyvärr inte går i land med. Ibland blir det helt enkelt för svårt.

Därför kan jag känna stor respekt för de kreatörer på Mazdas byrå som fortfarande, dag efter dag, lyckas pryda varje annons med den lika självklara som säkert säljande och vid eftertanke smått geniala varumärkespositioneringen: ”Zoomzoom.”

(Du som tror jag skojar kan slå upp vilken tidning du vill och leta rätt på en Mazda-annons, så får du gärna le med mig en stund. Sedan kan du ju åka ut och provköra, minns jag rätt är bilarna betydligt bättre än reklamen.)

***

Det var allt för denna gången. Vi hörs snart igen.

Fredriks nyhetsbrev januari 2014

Jag heter Fredrik Jerlov och arbetar med reklam och annat viktigt. Det här är mitt oregelbundet utkommande nyhetsbrev – som inte längre är ett nyhetsbrev utan mer en personlig reflektion över tingens ordning i och utanför reklambranschen. Vill du också prenumerera? Klicka här för att anmäla dig.

Om gubbsjuka, biltutor och Indiana Jones

Indiana Jones letade efter den heliga Graalen i den mytomspunna klippstaden Petra som ligger djupt inne i bergmassivet Wadi Arabah i Södra Jordanien. Jag minns inte riktigt om han hittade den så tänkte jag att jag gör ett litet försök nu under julledigheten.

Jag hittade dock ingen Graal, trots både hatt och skäggstubb.

Istället fann jag något annat. Förmodligen mer värdefullt. Återkommer till det. Först några ord till er som kanske tror jag är en sån där person som man kan lita på i alla väder. Continue reading ”Fredriks nyhetsbrev januari 2014”

Fredriks nyhetsbrev november 2013

Jag heter Fredrik Jerlov och arbetar med reklam och annat viktigt. Det här är mitt oregelbundet utkommande nyhetsbrev – som inte längre är ett nyhetsbrev utan mer en personlig reflektion över tingens ordning i och utanför reklambranschen. Vill du också prenumerera? Klicka här för att anmäla dig.

Om ledarskap, tummar och misslyckanden

Om mutor, notor och kommunala skandaler noterar jag: Alexander den store var ute i öknen med sin väldiga armé. Vattnet tog slut och efter några dagar led alla soldaterna svårt av törst.

En slav samlade ihop den sista litern vatten och erbjöd den till Alexander med en ödmjuk bugning.

Han tog emot vattnet vände sig mot sina soldater och hällde ut alltihop i sanden. ”Det var tillräckligt för en man. Men inte för en armé.”

Sådant ledarskap och sådana ledare är vad vi behöver. Men jag är rädd att vi inte hittar dem genom ”mer kontroll och bättre rutiner” som Anneli Hulthén utlovar (även denna gång.)

Tvärtom tror jag. Vi behöver ledare som inte behöver kontrolleras.

Var finns de? Ingen vet eftersom moral inte syns på CV:t.

Men för Bertil Rignäs skull hoppas jag hans fru har storlek 40 och gillar svart. Annars lär det där kvittot få ännu mer förödande konsekvenser.

***

Som kanske bekant: Den 18 november kl 12.00 håller jag föredrag på biograf ROY på Avenyn. Jag kommer att prata i cirka 2 timmar på temat ”Mina Bästa Misstag” och det blir förstås mycket reklam. Kampanjer som inte slutat där det var tänkt och vad jag lärt mig av dem.

Jag kommer att prata om en hel del annat också. Livets mening. Hårfästen. Politik. Dyra bilar. Förvärv, Lussekrokar och Afterski i Tignes. En hel del skratt, säkert. Men fram-förallt är det erfarenheterna som är intressanta. Failure is a success when we learn from it.

Det vore kul om du kommer och nu är det dags att anmäla sig. Följ länken här. Så ses vi på måndag hoppas jag.

***

Alla som känner mig vet var jag har min tumme. Av det skälet rådde visst lugn på byrån när de nya I-phonetelefonerna skulle delas ut. För som bekant startas de inte med pinkod utan med tumavtryck.

Dessa nya lurar skulle jag därför klara av att hantera med någon slags automatik, trodde mina arbetskamrater.

Jag tog mig an uppgiften med gott humör. Tre dagar senare konstaterar jag att det inte är jag som är rädd för tekniken.

Det är tekniken som är rädd för mig.

***

Det blev kort idag. Längre funderingar nästa gång.

Fredrik

Fredriks nyhetsbrev oktober 2013

Har du inte fått vår vd Fredrik Jerlovs senaste nyhetsbrev? I så fall kan du läsa det här. Om du vill få brevet via e-post i fortsättningen, kan du anmäla dig här. Brevet utkommer högst en gång i månaden, och är en väldigt personlig reflektion över tingens ordning, både i och utanför reklambranschen. Här kommer oktoberutgåvan.

Om unga kvinnor, äldre män, sopbilar och den 18 november

Jag heter Fredrik Jerlov och arbetar med reklam och annat viktigt. Det här är mitt oregelbundet utkommande nyhetsbrev – som inte längre är ett nyhetsbrev utan mer en personlig reflektion över tingens ordning i och utanför reklambranschen. Om du inte vill ha brevet i fortsättningen kan du klicka på den här länken för att avprenumerera.

Så här ska man inte driva reklambyrå om man vill ha fler kunder: En dag pingade det i mailboxen. Ett precis lagom stort företag i livsmedelsbranschen stod i begrepp att ”fokusera på sitt varumärke” och undrade om vi var intresserade? Eftersom Påven har en rolig mössa och Dolly sover på rygg så svarade vi självklart Ja! och bokade ett möte. Continue reading ”Fredriks nyhetsbrev oktober 2013”